Samlarkortspel - en välsignelse och en förbannelse

Vi publicerade ju en artikel om att samla (eller inte) för bara ett par dagar sedan. Detta fick (det lilla) hjärnkontoret hos undertecknad att sätta igång. När jag började tänka på saker jag samlat på så förflyttades jag raskt tillbaka till en barndom där hockeykort var typ det häftigaste som fanns. Hur man försökte tigga till sig en peng av föräldrarna för att kunna köpa ett paket. Och ett till...

För herregud vad jag och min två år yngre bror köpte. Eller oftast åtminstone ville. Den där spänningen och glädjen i att öppna ett paket var ju inget annat än magisk. Man hoppades ju framförallt på tre saker när plasten på ett nytt paket med hockeykort slets av; att det skulle vara någon viss cool och känd spelare, att det skulle vara ett kort från ett speciellt lag (här var bland annat Ducks, Kings och Penguins mest eftertraktade minns jag) eller att det skulle vara något speciellt kort i form av ett foil-card, eller i guld eller någon annan typ som kändes lite lyxig.

Drömmen som liten.

Sedan skaffade man sig album. Sorterade sina kort på en nästan manisk nivå. Tänk om man städat sitt rum med samma noggrannhet. Vad nöjda föräldrar man haft.

Tiden med hockeykort var speciell. Men det gick ju inte att göra så mycket med dem. Visst, de kunde bytas med kompisarna på skolgården. Dess värde fick oftast gissas till innan det sedan kom tidningar där olika tabeller förkunnade vad korten faktiskt var värda. Detta var ju långt innan man kunde söka upp sådan här information på Internet.

1993 satt jag på en spårvagn i Norrköping. Jag och en kompis hade varit i en butik och köpt ett första startdeck av ett nytt spel vid namn Magic: The Gathering. Reglerna, beskrivna på ett litet medföljande häfte, verkade lite krångliga och allting på korten stod ju på engelska. Men jag var en ganska van rollspelare så jag förstod det hela rätt snabbt och sedan följde detta samlarkortspel med mig under ganska många år.

Jag var tretton år när Magic började tugga på månadspengen. Att man inte köpte fler kort berodde ju egentligen bara på det där att man som trettonåring inte direkt var gjord av pengar. Man fick önska sig, spara och vid några tillfällen försvann kort ner i både ryggsäck och jackfickor. Ingenting jag är särskilt stolt över idag direkt.

Sedan skaffade man sig album. Sorterade sina kort på en nästan manisk nivå. Tänk om man städat sitt rum med samma noggrannhet. Vad nöjda föräldrar man haft.

När jag 1996 träffade det som med tiden skulle komma att bli min allra bästa kompis så var det, delvis, just tack vare Magic: The Gathering. Vi hade en gemensam vän och de båda kom på besök för att spela. Innan kroppen blev gammal och sliten kunde man ju halvsitta på golvet och spela i timmar vilket jag definitivt kan tänka mig att vi gjorde. Det fanns en period här i den senare halvan av nittiotalet där Magic nördades väldigt frekvent.

Ett av mina bästa minnen, förutom att spela med bästa kompisen och resten av gänget, var när jag och den rollspelsgrupp jag var med i hyrde en stuga ute i skogen. Tack vare Sverok fick vi pengar varje gång vi sågs för att rollspela. Detta användes för en helg mitt ute i skogen med en rollspels-session som varade i princip dygnet runt under några dagar.

När ens karaktär av något skäl inte deltog i äventyret fick man gå in i ett annat rum. Här blev Magic något perfekt att spela under tiden tills man blev kallad tillbaka. Ett annat, ganska udda, minne var när jag och bästa kompisen i hans barndomshem använde oss av de olika citat som fanns på vissa Magic-kort till att skriva en text till en låt.

En del kort blev med tiden värda ruskigt mycket pengar.

Under 90-talet var det inte bara Magic som gick varmt. Jag skulle påstå att kortspelet Doomtrooper, baserat på det svenska rollspelet Mutant Chronicles, spelades minst lika mycket. När man hade en kompiskrets där många köpte och spelade så fanns det ju alltid folk att byta med. Min bror berättade hur en vän till honom hade fått tag i ett kort som brorsan gärna ville ha. Med tiden samlade man ju sig på stora högar med dubbletter så brorsan hade erbjudit en 40-50 kort i byte mot ett enda. Och blivit så glad när bytet gick genom.

Ganska ofta känner jag mig glad att jag var med när saker startade. Är man född 1980 så var man ju i perfekt ålder när exempelvis NES kom. Likaså då samlarkortspel. Men förutom dom mängder av så kallade TCG som jag aldrig ens sett annat än på bilder på Internet - så finns det ju även ett väldigt populärt sådant idag. Jag pratar naturligtvis om Pokémon Trading Card Game.

För mig känns detta dock lite annorlunda. Jag är givetvis medveten om att det finns mängder med folk som faktiskt spelar det, också. Men jag tycker mig märka en större "samlarsida" kring detta. Mer likt dåtidens hockey-kort än hur vi faktiskt spelade Magic: The Gathering. Jag tror dels att detta beror på något så simpelt som att det blivit en marknad. Kort som har hiskeligt mycket i värde. När jag öppnade boosters så visste jag liksom inte värdet. Många kort fick inte ens ett sådant fören kanske 20-30 år senare (mer än det uppenbara värdet kompisar emellan gällande ett byte) och detta gjorde ju att vi även spelade med korten, direkt.

Min bror berättade hur en vän till honom hade fått tag i ett kort som brorsan gärna ville ha. Med tiden samlade man ju sig på stora högar med dubbletter så brorsan hade erbjudit en 40-50 kort i byte mot ett enda. Och blivit så glad när bytet gick genom.

Jag vill vara tydlig här att jag, förutom gällande fenomenet med så kallade scalpers, inte tycker något negativt om de som "samlar snarare än spelar". Jag förstår att det är en del av hobbyn och går ju såklart att jämföra med hockeybilder som ju faktiskt bara hamnade i en pärm att kika på. På samma vis är det givetvis roligt, för de som är intresserade, att man tycker det är kul att kika på folk som streamar när de öppnar korten. Det är väl kanske snarare det här med att man kan finna ett sällsynt kort som är värt tiotusentalskronor och så blir det en marknad av det hela - snarare än själva kärnan av hobbyn att spela och ha roligt med korten.

Givetvis borde någon sagt till mig att vara mer rädd om alla mina gamla kort. Hade jag kunnat resa tillbaka i tiden så hade jag sagt till mig själv att ta vara på korten. På samma vis som jag sagt till mig att ta hand om alla NES-spel eller Star Wars-figurer. Eller så kanske det bara hade räckt att jag sa att det skulle investeras i Bitcoin.

Vill man inte att korten ska ta upp utrymme. Eller har för avsikt att lägga sina pengar på att köpa sådana - så kan man ju såklart idag spela det mesta digitalt. Jag har faktiskt kört lite Magic såhär och absolut - att spelet i sig är underhållande råder det inga tvivel om. Men precis som brädspel fungerar bäst runt ett bord med vänner med fysiska spelpjäser och kort så gör ju även TCG det. Det är ett fint substitut liksom, men det är långt ifrån samma känsla.

Har man inga vänner IRL kan man istället spela de flesta av TCG-spelen digitalt.

Jag må inte vara målgruppen, eller ha det fortsatta intresset, att spela och samla på Pokemon-kort eller något av allt det andra som idag är populärt. Men det finns ändå fortfarande något med samlarkortspel som väcker en primitiv känsla i mig. Häromdagen landade faktiskt två startpaket av Star Wars: Unlimited härhemma och det medförde att jag beställde två boosters-pack i tillägg. Bara för att jag blev lite sugen.

Jag är (ganska) säker på att detta inte kommer innebära någon ny slags "storhetstid" gällande samlarkortspel härhemma. Både intresset och det sociala har minskat såpass att de förutsättningarna inte riktigt finns. Men det är samtidigt skoj att se att det i allra högsta grad lever. Att det med nya spel som One Piece, Lorcana och nyss nämnda Star Wars: Unlimited finns ett intresse och stora spelarbaser. I en tid där så mycket är just digitalt så tror jag det behövs produkter som går att spela med på det här viset. Där folk träffas vid ett köksbord och tar några rafflande kamper mot varandra.

Och vem vet? När jag efter att ha skrivit denna text plockar fram mina nyanlända kort för att för första gången på flera år öppna ett boosterpack - ja, då kanske samma känsla som när jag kom hem med en drös med nya Magic-paket infinner sig igen. Den där bästa kompisen jag nämnde tidigare ska ju faktiskt komma hit i sommar och då kommer vi testa Star Wars: Unlimited. Så, i en kommande text kommer jag berätta ifall blivit beroende, en gång till...

Nu vill jag även veta ifall du spelat, eller varit intresserad av, något TCG?